Utsikt - Reflektioner och skakningar

Utsikt - Reflektioner och skakningar

Utsikt

tankar, reflektioner och lite idéer

I stormens öga

AllmäntSkapad av Janne Holmbom 13 jul, 2012 07:29:55

[LINNEFORS / VADSTENA 2012-07-13] Teater så här års. Det hör på något sätt till sommaren för många i Sverige. Vi springer i det närmaste man ur huse för att få vår teaterlystnad mättad. Men många gånger ska det vara något lättsmält. Lite spring-i-dörr och gärna lite under-bälte på tablån. Är scenen dessutom befolkad med kända namn som Robert Gustafsson eller Susanne Reuter då är succén given redan innan premiären. Mer tuggmotstånd än så klarar vi inte av. Eller?

Igår kväll bejakade vi i vår familj tuggmotståndet. För fjortonde eller femtonde året i rad (har för länge sedan tappat räkningen) blev vi en del av Shakespeare på Gräsgården i Vadstena. I år hade ensemblen satt upp och tolkat en av pennmästarens sista skådespel, dramat Stormen. Det här är fiberrik teater så långt bort från buskis och lattjolajban man kan komma, absolut. Men missförstå mig rätt. Det är inget som helst fel på vare sig buskis eller fars. Jag har själv haft mina roligaste och kanske mest minnesvärda stunder på scen i det som kan kännetecknas som mindre seriös teater. Ett för övrigt säreget uttryck. Det vet alla att teater oavsett form och inramning alltid är seriös för de som är en del av spelet.

Nu satt vi i varje fall där. Mitt i det seriösa. I västra valvet på Vadstena Slott. Bredvid mig till höger, min förstfödda som hunnit bli tjugoett och till vänster om mig Malan som hunnit fylla nitton och som fötts med välsignelsen att vara barn hela livet. Tänk de är i stort sett uppväxta med Shakespeare i Vadstena. Vi har i ur och skur släpat med dem på våra årliga resor hit. Mest i skur tror jag dessutom. När jag sitter där undrar jag hur Malan ska orka med ett så tungt drama som Stormen. Hur ska hon kunna hålla koncentration och fokus?

Spelet hinner knappt börja förrän mina tankar kommer på skam. Malan är fullkomligt uppslukad av sceneriet och skådespelet. Lätt framåtlutad suger hon i sig av hela uppenbarelsen på ett sätt som skulle göra vilken kulturtant som helst svallande het av avund.

Nej hon är inte ensam. Vi är alla tagna av det vi får uppleva. Årets upplaga av Shakespeare på Gräsgården är en formidabel succé. Den är djärv och utmanade. Härligt nytolkande och sorglig, dramatisk och viktig. Dessutom med små säkerhetsventiler för skratt som gör att man orkar med mer av det allvarsamma och djupt olyckliga.

En lyckad föreställning är alltid en lagseger. Så även Stormen. Därför ska ingen nämnas och därmed alla nämnas. Men jag väljer ändå att plocka två blommor ur buketten. Scenografin av Anna Sigurdsdotter är magisk. Den förflyttar oss inte bara till en ö någonstans mellan litteraturens Tunis och Milano utan skapar en suggestiv inramning som rent fysiskt påverkar mig där jag sitter och översköljs av skådespelets skummande vågor. Den andra blomman i buketten som jag doftar lite extra på är Per-Johan Persson som gestaltar Prospero. Vilket spel! Vilken intensitet! Den mannen måste idag ansens som en av Sveriges främsta Shakespearetolkare. Han törs smaka av varje ord, varje frasering innan han leverera den med knivvass skärpa till oss som fått nöjet att vara med. Dessutom är ha en fysisk skådespelare som har en beundransvärd kroppskontroll. Den blomman plockar jag nästan för att ta med mig hem.

Jag vet, jag skulle bara välja två. Men jag väljer en till. Han syns inte. Och jag vill se honom igen. Men kanske ändå inte. För det här gör han ju utomordentligt bra. Magnus Munkesjö, som regisserat årets föreställning. Bravo!

Till dig som ännu inte sett årets uppsättning i Vadstena säger jag bara. Se den! Det är din njutbara möjlighet och förbannade plikt i mänsklighetens tjänst. Allt annat är tjänstefel! Och glöm inte att ta med dig läppglans. Du kan behöva det.

  • Kommentarer(0)//blogg.linnefors.se/#post205